Stolthet och lycka
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag kommer ihåg en gång som min dåvarande chef hade kommit tillbaka från en resa till Frankrike. De hade besökt en liten stad där man invigde en höj-och-sänkbar gatupåle ordentligt, med trombonorkester och borgmästarens tal etc. Han tyckte att vi borde ta lite modell och fira oftare i det här landet.
Jag håller med om det, och har försökt påminna mig själv om lite mer firande. I och för sig så växte jag upp på Kirjais, och där var vi bra på att fira allt möjligt redan långt innan vi hade vår byaförening. År 1989 firade vi att det gått 200 år sedan franska revolutionen, och jag trodde i flera år att löksoppa var något riskabelt eftersom många i byn mådde dåligt följande dag (och skyllde på soppan). Därefter firade vi Whiskeyns 500 års jubileum 1994, med säckpipor och inälvsmat och stor whiskeybuffet. Då var vi så gamla att man inte längre kunde skylla på haggisen. Därefter har vi firat bland annat vägytor, sprängda grynnor, föreningens jämna år, en ny brandstation och i sommar firar vi invigningen av ett kapell.
Det är lätt att fira gemensamma saker, men underligt mycket svårare att i vuxen ålder stolt fira när man själv har uppnått någonting man jobbat hårt för. Man kan fundera på detta t.ex. nu när skattelistorna för ifjol kommit ut och ska synas i offentligheten – i vilken anda förs diskussionerna och vilka budskap ger det till yngre generationer?
Akademiska studier var främmande i min omgivning, trots att min mamma läste mycket och mina föräldrar båda var samhällsintresserade och aktiva, men man behöver ju inte gå till överdrift, liksom.
Tidigare under hösten hade jag nöjet att få närvara vid en fest där man faktiskt också firade fullgjord ekonomie magisterexamen. Jag påmindes igen om att jag inte precis firade min egen examen desto vidare, jag hade ju inte fått något yrke ens. Akademiska studier var främmande i min omgivning, trots att min mamma läste mycket och mina föräldrar båda var samhällsintresserade och aktiva, men man behöver ju inte gå till överdrift, liksom. Jag berättade en gång stolt för mamma att jag blivit klar med hela metodik-stycket till gradun, och möttes av några sekunders tystnad tills hon berättade att syrran plockat 7 liter blåbär i helgen, antagligen så hade hon helt enkelt inte nån åsikt om metodiken. Sen några månader efter att jag blivit färdig politices magister, hade de ringt upp och frågat uppgifter till den stora ”skvallerboken” om hus och gårdar i Åboland, där släkt och titlar ska räknas upp. ”Jag kom inte ihåg vad du blev, så jag sa att du är studerande” sa mamma. Ibland tänker jag att jag kanske borde ha firat lite i alla fall på något vis, så att övergången från studerande till något annat i alla fall hade varit klargjord också för andra. Mamma dog sedan drygt ett år efter att jag fick ut mina papper, så jag hann aldrig reda ut det där med blåbären och min examen. Det är nu som det är, jag fick ett yrke till sist i alla fall, jag också.
Man borde kanske inte fundera på om andra tycker att något man uträttat är värt att fira eller inte, man kan fira oberoende - för sin egen skull. Man borde kunna vara lite mer stolt när man lyckas, men vår kultur är inte riktigt alltid sådan. Det hänger väl ihop med vår allmänna avundsjuka som jag skrivit om tidigare, men om avundsjukan kommer från andra, så måste man hitta stoltheten inifrån en själv.
Barn är bra på stolthet, så det ingår nog i tillverkningen. Se på ett barn som just gjort mål i en match, fått färdigt en teckning man jobbat med länge eller bakat alldeles själv – en så genuin, ärlig ren lycka och stolthet, som sedan undan för undan slipas bort av gliringar och kommentarer. Det är inte lätt att upprätthålla stolthet, och när man äntligen når fram till vuxen ålder brukar den nog vara väl åsidosatt och gömd, nånstans djupt inne där den enligt vårt samhällsklimat oftast hör hemma.