Föreningskraft
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att föreningsvärlden bär på en massa föreningskraft som berikar vårt samhälle, torde vid det här laget vara solklart. I den bästa av föreningsvärldar betyder föreningskraften också ekonomisk kraft – men verkligheten ser ofta annorlunda ut. I grund och botten är föreningstanken ändå ämnad att vara också en ekonomisk kraft.
Om du och jag har ett gemensamt intresse – till exempel att bygga fågelholkar på lördagar – då har vi något att bygga en förening kring. Fick vi med oss hundra andra ivriga fågelholksbyggare blev det livat i holken (i lördags). Vårt gemensamma intresse innebär i föreningsform en gemensam plånbok och tillsammans ser vi till att vi holkbyggare genom medlems- och deltagaravgifter har behövliga utrymmen och nödvändigt material. Mängdrabatt på inköp och trevlig gemenskap i verkstaden. Resultatet blir inte bara en massa fågelholkar utan också en glad medlemskår som kan kvittra i takt med fåglarna när det våras. Ett plus ett blir mer än två! Men då borde vi väl också kunna få lite ekonomiska bidrag för vår verksamhet, när vi gör så mycket gott? Så bra! Vi fick pengar och då kan vi ju minska på avgifterna!
Så förvandlas plötsligt vårt fågelholksideal till en bidragsberoende organisation, som med åren, i värsta fall, är väldigt bra på att skriva ansökningar och administrera projekt, men dålig på att bygga fågelholkar, eftersom medlemskåren tröttnat på själva hantverket. Men vi måste ju fortsätta med det, för vi får ju stödpengar för att göra det. Om bara någon annan kunde ta över denna viktiga syssla, så kan vi sköta ansökningarna? Eller om vi får mer stöd kan vi ju anställa någon som sköter den administrativa biten?
Men i grund och botten är det väl du och jag och våra gelikar som ska investera av vår egen tid och våra egna medel i vår egen förening?
Det som började i ett ideal och intresse kan med tiden utvecklas till en apparat som är beroende av andras välvilja. Men i grund och botten är det väl du och jag och våra gelikar som ska investera av vår egen tid och våra egna medel i vår egen förening? Vi kan väl inte räkna med att andra ska betala för vårt intresse, i synnerhet om vi inte själva ids betala för det nödvändiga?
Det har på sistone varit mycket rynkade ögonbryn med anledning av statens nedskärningar i de så kallade STEA-pengarna. Jag delar å ena sidan de drabbades oro – som föreningsvän önskar jag ingen förening ekonomiska bekymmer. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka tanken: hur många drabbade föreningar saknar en medlemskår som är beredd att investera av sina egna resurser i det ideal de byggt föreningen kring?
Alla föreningar i detta land är inte bidragsberoende. Många står på egna ben, men kan tack vare olika bidrag ytterligare berika verksamheten. Och det skulle vara lätt att lakoniskt konstatera att föreningar bör kunna stå på egna ben – om det inte vore för en sak...
Politiska partier är också föreningar. Den politiska förening som står i förgrunden för att med hård hand skära ner på föreningsunderstöden lever själv till 95 % på statligt partistöd. Lite ödmjukhet skulle vara på sin plats.