Vilket otroligt maskineri!

Jag hade det stora nöjet att få vara med i den stora gruppen frivilliga som deltog i arrangemangen vid FSSM-tävlingarna i Finby under dagarna tre från fredag till söndag.

Mängden jobb som gjorts redan tidigare, egentligen ända sedan det blev klart att Pargas IF får stå som värd för tävlingarna, är förstås enorm. Det är bara att ta hatten av för den insatsen.

Nostalgi på hög nivå – och aldrig mer, sade Lena Ray efter målgång.

Men att se det väloljade maskineriet, där alla hade sin klart och tydligt utstakade uppgift att sköta, i action var verkligen intressant. Jag räknar så här i efterhand till 87 starter under de tre tävlingsdagarna.

Uppe i speakertornet blev det tidvis riktigt svettigt – och det talades om både svensk, tysk och nästan finsk bastu – men trots det blev det aldrig någonsin panik uppe i tornet.

Lugnet trots det hektiska schemat och tidtagningens egenheter var påfallande. Inte ens då det uppstod problem kändes det som att man var i knipa. Lugnet infann sig och allt redde ut sig till slut. Som det lär ska bruka, fick jag höra.

Att tävlingarna dessutom gick ypperligt för arrangörsföreningens del ute i spåret med en överlägsen seger i både medaljtabell och poängräkningen för det nyinstiftade priset för mångsidigaste förening kom liksom på köpet.

Sprinttävlingen under fredagen var den i särklass svettigaste (och längsta), vilket jag kanske inte på förhand hade trott. Den bjöd också på några riktigt spännande lopp – och precis den dramatik som sprintåkning är känd för. Då skymningen redan fallit över skidstadion blev backarna isiga och svårhanterliga, vilket ledde till både en och annan vurpa i terrängen.

Under lördagens intervallstarter var det mycket att hålla reda på uppe i tornet – men visst är det stafetterna som är det roligaste i längdåkningen trots allt. Det visade söndagen utan någon som helst tvekan.

Åkare som överträffar sig, åkare som ger sitt allt – och en riktig solskenshistoria från Pedersöre. IK Falkens familjelag Ray med 54-åriga Lena Ray på ankarsträckan efter döttrarna Hanna och Sara tog brons i damklassen och bjöd på en av tävlingarnas höjdpunkter.

Inte för att förringa Pargas IF:s silvermedalj i samma tävling, eller herrarnas brons i den mest spännande uppgörelsen på slutrakan kort därefter, utan helt enkelt för att det var så banne mig kul.

Äldre dottern Sara, nu 24, föddes nämligen samma år som mamma Lena tog sitt sista individuella FSSM-guld.

Nostalgi på hög nivå – och aldrig mer, sade Lena Ray efter målgång.

Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*