Östersjön kräver åtgärder!

Kari Penttinen.
Kari Penttinen.
För några veckor sedan försökte tre forskare på doktorsnivå starta en debatt om Östersjöns tillstånd. De föreslog att eftersom åtgärderna för att minska belastningen från land inte har gett synliga resultat, borde man utveckla metoder för att påverka Östersjön direkt. Problemet är läckage av stora mängder fosfor från Gotlandsdjupet, de facto tre gånger större än de årliga utsläppen av fosfor från land.
Forskarna föreslog att man borde utveckla metoder för syrsättning av bottnarna, för utfällning av fosfor på kemisk väg och för muddring av ytskiktet på det syrefria området.
Debatten fick ett snabbt slut. En forskargrupp på åtta personer på professorsnivå gav svar på tal. Absolut inte! Det är naivt och i värsta fall oetiskt att komma med sådana förslag! Knock-out! Läckaget av fosfor från Gotlandsdjupet kommer att upphöra av sig själv bara man ytterligare minskar på utsläppen från land!

Trots professorsmaffians motstånd anser jag att man bör satsa på att utveckla metoder för att syrsätta bottnen i Gotlandsdjupet samtidigt som man begränsar utsläppen från land.

Jag har undervisat i vattendragsrestaurering i över trettio år och inte stött på en enda rapport om ett vattendrag där fosforläckaget från en syrefri botten skulle ha upphört av sig själv. Tvärtom, man har börjat använda ett nytt begrepp ”accelererande eutrofiering” i samband med syrefria bottnar. Frigjord fosfor ökar produktionen av växtplankton som sjunker till botten och sönderdelas och förbrukar syre som leder till större syrefria områden som släpper ut mera fosfor som ökar produktionen osv.
Den som sysslar med förbättringar inom produktionssystem och organisationer vet att man når resultat snabbast om man satsar på att eliminera de största problemen först. Samma gäller livräddning och räddning av vattendrag. Om man hittar ett olycksoffer med skrubbsår i huden och en avsliten artär i handleden börjar man inte sätta plåster på huden och hoppas att artären slutar spruta blod av sig själv!
Av doktorsgruppens förslag tycker jag att det är värt att utveckla metoder för syrsättning av djupbottnar. Kemisk utfällning av fosfor i megaskala tycker jag inte man skall ge sig in på.
I grunda vatten sker en naturlig syrsättning genom att vinden rör om vattnet och blandar syrerikt vatten ända till botten. I Östersjön är de djupaste områdena för djupa för att det skall ske och dessutom har vi skiktning med salt vatten på botten och bräckt vatten vid ytan som hindrar omblandning.
Östersjön har också en naturlig syrsättningsmekanism. Då och då tränger syrerikt saltvatten in och syrsätter bottnarna. Det sker tyvärr för sällan men kunde effektiveras genom fördjupning av Öresund.
Omöjligt? För dyrt? Tekniskt kan det inte vara omöjligt. Byggandet av Panamakanalen var ett mycket större projekt! Men vem vill betala för det? Panamakanalen gav enorma inbesparingar åt fartygstrafiken mellan Atlanten och Stilla Havet och då kunde projektsatsningarna återbetalas med höga kanalavgifter.
Ingen får ekonomisk nytta av en fördjupning av Öresund vilket gör att ingen heller är beredd att finansiera projektet.
Trots professorsmaffians motstånd anser jag att man bör satsa på att utveckla metoder för att syrsätta bottnen i Gotlandsdjupet samtidigt som man begränsar utsläppen från land.
Kari Penttinen