Sedan drygt fem år tillbaka bor Johanna Borg i Lissabon i Portugal. År 1999 flyttade hon första gången från Pargas. Då var hon 17 år och flyttlasset gick till solkusten i Spanien där Borg gick en termin i ett svenskt gymnasium. Efter det har hon bott lite om vartannat i Spanien, Sverige, Argentina, Finland och Portugal.
– Jag totalförälskade mig i Lissabon då jag var här första gången på semester för ca sex år sedan. Först var jag här en vecka på vintern, sedan kom jag tillbaka och spenderade hela sommarsemestern här. Vid den här tiden bodde jag i Helsingfors där jag jobbade och faktiskt trivdes ganska bra, men det klickade mellan mig och Lissabon så starkt att jag var ”tvungen” att testa att bo här, berättar Borg.
– Kärleken till mitt nya hemland har fått mig att stanna här. Från början har jag känt mig mer hemma här än i något annat land jag bott i!
Vad saknar du från Pargas?
– Förutom det självklara, familj och barndomsvänner (som visserligen inte längre bor i Pargas), saknar jag ibland tryggheten som finns i Finland, främst den ekonomiska. Man blir ganska väl omhändertagen i Finland, skulle något gå snett finns det alltid hjälp att få. Här står man lite mer på egna ben. Skulle jag bli arbetslös till exempel, skulle jag inte kunna stanna här, jag skulle helt enkelt inte klara mig ekonomiskt.
– Att få barn i Portugal är rent ekonomiskt ganska tufft, för mig vore det omöjligt. Man får inget barnbidrag, vill man ha barn borde man ha sparade pengar. Medellönen i Portugal är under 1000 euro per månad och levnadskostnaderna är inte så låga. Moderskapsledigheten är dessutom kort, ca fem månader, så någon mor- eller farförälder som är villig att ha barnet dagtid när föräldrarna måste tillbaka till jobbet borde man ha. Dagis kostar. Till all tur är dessa saker inte aktuella för mig i dagsläget, så det är inget jag oroar mig över. Men för många andra kan jag tänka mig att det är ett verkligt dilemma.
Kan du tänka dig att flytta tillbaka till Pargas igen?
– Nej. Jag trivs med lite kaos, lite smuts och mycket människor omkring mig. Pargas är lite för ödsligt för min smak. Men jag är stolt över min hemort, och det är roligt att ta med sydeuropéer på besök till Pargas. De ser saker jag själv alltid tagit för givna, den gröna lummigheten på sommaren, de många olika svamparna i skogen, det lyxiga i att så många äger en egen båt, kanske t.o.m. ett eget sommarställe.
Hur upprätthåller du kontakten med hemkutarna?
– Rent professionellt är jag i kontakt med Finland dagligen. Jag jobbar på Fasada Incoming, en resebyrå som producerar och säljer resetjänster i Spanien och Portugal till resebyråer i Skandinavien. Jag är hemma en eller ett par gånger per år då jag har semester. Har kontakt med föräldrarna och bästa kompisarna någon gång per vecka. Jag har dessutom tur som har en bästis som älskar Lissabon lika mycket som jag, så hon kommer och hälsar på mig ett par gånger per år. Mina föräldrar, som är pensionerade, kommer ner med bil en gång per år och stannar någon månad. Så läser jag Hufvudstadsbladet på nätet och får en bunt finska modetidningar varje gång jag får besök hemifrån. Så hemknutarna är väldigt mycket en del av min vardag fortfarande.
Under veckodagarna är det kontorsjobb som gäller.
– Vi är bara två stycken på kontoret i Lissabon. Jag har tur som får jobba med en av mina bästa vänner, Kristin, från Sverige. Ofta träffar jag kompisar efter jobbet. Av naturliga skäl umgås man mer utomhus eller på caféer och restauranger här än hemma, där det ju ofta är så att man träffas hemma hos någon och t.ex. tittar på film. Eftersom jag har hund blir det mycket långpromenader och häng i parken med andra hundägare under helgerna. Under den varma delen av året blir det utflykter till stranden och när jag har semester reser jag gärna inom Portugal. Det finns massor att se!
– Jag uppskattar känslan av liv här. Att människor pratar med varandra varje dag, på gatan, i matbutiken. Att människor inte är rädda för att blanda sig i andras liv, utan är öppet nyfikna. Är det något de undrar så frågar de.
– På min gata känner jag alla mina grannar, jag känner till lite av deras historia, jag vet vad de planerar att laga till lunch och vilka krämpor de har. Jag vet t.o.m. hur deras underkläder ser ut eftersom man i Portugal oftast hänger sin tvätt på linor utanför fönstret. Det är sällan jag lyckas gå ner för min gata utan att bli tilltalad av någon granne. Om jag nyligen haft besök frågar de vem det var och vad jag bjöd på för mat. Detta kan vara jobbigt ibland för en finländare som är van vid effektivitet och som ofta har en tid att passa, men man blir van och lär sig uppskatta det. Det är ganska skönt att veta att grannarna håller koll på en.
– Men det tog mig ett par år att bli van vid de långsamma kassaköerna. När jag flyttade hit trodde jag jag skulle bli galen då jag stod och väntade på min tur i affären och kassörerna tog sig tid att snacka med alla kunder. Ingen verkade ha bråttom någonstans. Plånboken börjar de rota efter i väskan först när expediten sagt priset. Sedan skall stamkundskortet sökas fram ur någon innerficka och efter att de redan betalat inser de att de kanske behöver en plastkasse. Efter en tid lär man sig att det inte lönar sig att gå på uppköp om man inte har lite extra tid eller om man är på dåligt humör. Tålamod är en dygd!
– Man är inte heller så noga med professionella gränser här. Här om dagen ringde de mig från banken för att fråga om jag var intresserad av att köpa en försäkring via dem. Även om jag inte var det minsta intresserad pratade jag med mannen i andra ändan i tio minuter. Det visade sig nämligen att han hade sex stycken hundar, något som jag fann intressant. Hur vi ens kom in på det ämnet minns jag inte.
Förra året var jag på semester i Afrika med min bästa kompis från Finland. När vi kom hem blev jag uppringd av kvinna på resebyrån där vi hade köpt resan. Hon ville bara ringa och försäkra sig om att allt gått bra. “Jag blev bara så orolig när jag visste att du åkte ensam med din väninna, jag ville bara ringa och kolla att ni kom säkert hem.” Så om man i Finland är lite mer bortskämd ekonomiskt, så känner man sig rätt så socialt omhuldad här.
– Solen uppskattar jag också. Att kunna ligga på en gräsplätt och sola mitt i vintern, eller att äta lunch utomhus i januari, det är rätt så skönt!
Marina Saanila
