Små barn älskar sin spegelbild, de kan sitta länge framför spegeln och skratta och pussa spegeln. Men i något skede slutar de flesta av oss älska vår spegelbild.
Flera studier visar att missnöje med utseende är ett betydande och utbrett problem som bara ökar. I en nyligen genomförd undersökning visades det att den typiska brittiska kvinnan oroar sig över sin kroppsstorlek och kroppsform var 15:e minut. Över 50 % av mer än 70 000 informanter uppgav att de inte gillade sin spegelbild och 73 % kände press från media att ha en perfekt kropp.
På YouTube finns det tusentals tonårsflickor som lägger upp bilder på sig själva och ber folk kommentera om de är vackra eller fula. Behöver jag säga att de anonyma kommentarerna de får ofta är förfärliga.
Vi lever i ett samhälle som är imagefixerat. Trådsmala, proanorektiska kvinnor är modeller för tonårsflickor, men inte heller pojkarna kommer undan mediapressen. Där är modellen stora muskulösa män eller elitidrottare. Vår kultur lär barnen att sätta allt mer tid och energi på sitt utseende, på bekostnad av andra aspekter av deras identitet, som t.ex. relationer eller kunnande.
Forskning visar att en av tre brittiska tonåringar inte deltar i diskussioner i klassen eftersom de inte vill dra uppmärksamhet till sitt utseende.
Samma forskning visar också att om man inte tycker att man ser tillräckligt bra ut, speciellt om man tycker att man inte är tillräckligt smal, så får man sämre vitsord än de som inte bekymrar sig om sitt utseende. Det här har inget att göra med den verkliga kroppsvikten, det är beroende av om man upplever sig vara tjock eller inte.
Dålig kroppssjälvkänsla leder alltså till sämre prestation i skolan, men det har också visat sig skada hälsan på grund av att det leder till ohälsosamt beteende. Människor som inte tycker de ser bra ut motionerar mindre, de äter mindre grönt och frukt, påverkas lättare av andra och är i högre riskzon att drabbas av depression. De tar också större risker med t.ex. alkohol och droger, ohälsosamma dieter, överdrivet solande eller plastikoperationer. Strävan efter den perfekta kroppen sätter press på vården och belastar därför vårt samhälle ekonomiskt.
För att ändra denna utseendefixerade kultur måste vi alla hjälpas åt. Vi måste vara bättre rollmodeller för våra barn. Vi kan inte bedöma idrottare, sångare eller politiker enligt hur de ser ut.
Vi behöver lära barnen att respektera sin kropp och att ta hand om den, men inte för att de ska vara så vackra som möjligt utan för att det är hälsosamt för dem.Vi måste berätta varför det är viktigare att vara t.ex. kunskapshungrig, generös, ambitiös eller empatisk framom att se bra ut. Vi kan börja med att ge komplimanger på sociala media för vad folk gör, inte för hur bra de ser ut på bilderna.
Vi kan sluta jämföra oss med varandra och i stället visa uppskattning för det unika i var och en. Låt oss lära våra barn att deras utseende bara är en liten del av deras identitiet. Så att våra barn och barnbarn får växa upp i en värld där de slipper bekymra sig för om de är tillräckligt vackra.
