Hundar och fiskar

Förra hösten tvingades jag låta min långvariga vän och håriga terapeut somna in på grund av ett hjärtfel. Där och då beslöt jag mig för att vi aldrig mer tar en hund. Nu kan vi istället leva ett enkelt liv, kan vara borta hemifrån hela dagen och halva natten om vi så vill. Vi kan resa och åka via butiken direkt från jobbet utan att behöva fundera på att gå ut med hunden. Aldrig mer behöver man gå ut och promenera i regn och rusk eller oroa sig för hundens hälsa.
Trots att vi haft en hund, emellanåt till och med två, snart i trettio års tid blev det nu dags att lära sig leva ett annorlunda liv. Ett liv utan hund.

Jag råkade döpa den rödfotade firren till en mört trots att det lär handla om en gädda. Snälla, säg inget åt Stefan!

Det gick ju bra. Nu har vi alltså igen hund, en stor, busig och olydig 1,5-årig schäfer.
Varför? Förstås för att hunden behövde ett nytt hem då förra ägaren dött och ingen annan i familjen kunde ta hunden.
Av alla familjer i Egentliga Finland var självklart vår familj den enda som kunde erbjuda hundstackaren ett hem. Och det verkade uttryckligen vara min och min mans kall här i livet. Dessutom är nog livet rätt så tråkigt utan hund trots att jag försökte inbilla mig motsatsen. Dessutom kan jag inte längre hitta på svepskäl för att inte gå ut just nu. ”Snart börjar det nog regna”, ”Alltså min vrist känns litet konstig i dag”, ”Jag promenerade ju redan på jobbet … åtminstone ett par hundra meter”.
Jag är förstås något av en expert på det här området, att övertyga mig själv om olika saker. Men det hjälps inte, nu måste jag igen gå ut oberoende
av väder. Och det duger inte med någon kortkort promenad, en ung herreman behöver massor av motion. Och bra så.
Det är nog bara att ta det gamla ordspråket till heders: man ska aldrig säga aldrig.
Jag fick respons på min kolumn i juli, heh. Lyckligtvis med en gnutta humor, texten lär ha fått läsaren att dra på smilbanden hela kvällen.
Det faller dessutom helt och hållet på mig. Jag hade kanske inte gjort min research tillräckligt ordentligt, utan kastade bara ur mig vad jag tyckte och tänkte. Som jag brukar. Jag skrev bland annat om den nya rutschkanan och sevärdheten i centralparken.
Jag råkade döpa den rödfotade firren till en mört trots att det lär handla om en gädda. Snälla, säg inget åt Stefan!
Men jag tycker den är precis lika kul oberoende om det är en gädda eller en mört. På tal om det har jag funderat en del på Lucius och kommit fram till att han nog verkar rätt ensam.
Kanske någon kunde vara i kontakt med konstnären och be honom skapa en kompis till firren? Nån som går i samma stil, så att de liksom passar ihop?
Eija Holopainen
Närvårdare som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar.