Jag jobbar hemifrån som illustratör och porträttecknare. Vid de ytterst få tillfällen jag träffar mina kunder brukar jag se till att vara representativ, vänlig och tillmötesgående. Det var jag INTE en grå torsdag förra hösten. Jag hade just vaknat, förkyld och irriterad, och försökte som bäst hitta en ren kastrull till morgongröten då det ringde på dörren. Väl medveten om mina rödkantade ögon, stripiga hår och trasiga pyjamasbyxor, drog jag i alla fall på mig en huppare och öppnade. Utanför stod ett prydligt och artigt äldre par som ville beställa ett porträtt av sitt barnbarn.
Det är ganska svårt att leverera högklassig kundservice när man är nymornad, iklädd det fulaste man har och saknar röst.
Istället för att e-posta eller ringa hade de alltså valt att komma hem till mig – de trodde antagligen att de hade kommit till en offentlig besöksadress. Man ska bemöta sina kunder på ett trevligt och proffsigt sätt, men det är ganska svårt att leverera högklassig kundservice när man är nymornad, iklädd det fulaste man har och saknar röst. Nåväl, när jag äntligen hade förstått deras ärende, lyckades jag kraxa fram ett pris på dålig finska. Då försökte de pruta, men jag var fortfarande så pass yrvaken att jag inte förstod vad de sade, så jag bara upprepade priset och såg förvirrad ut. De fick mitt visitkort och uppmaningen att återkomma efter nyår, eftersom jag hade fullt upp fram tills dess.
”Det blev nog ingen beställning av det där”, tänkte jag harmset när jag stängde dörren och återgick till min gröt och mina näsdukar. Men jag hade fel, för det verkar som om min sjaskiga uppenbarelse på tröskeln gav ett intryck av Bohemisk Konstnär snarare än av Nerknarkad Slashas. Efter nyår kom paret på nytt – då hade de meddelat om det på förhand – så jag fick äntligen ge dem trevlig och proffsig kundservice. Det blev en beställning, och de fick ett riktigt stiligt porträtt av sitt barnbarn. Och inte prutade de heller.
Karin Holmström
Pargasbördig agrolog som blev illustratör
