För många jordbrukare kan känslan av ansvar inför tidigare generationer faktiskt bli ganska betungande då man inte kan mera driva gården men ej heller vågar eller vill lägga ner den.
Trygga vuxna människor som inte räds att säga stopp när barnet springer i fel hyllrad eller som visar att de bryr sig när ens unge står ensam kvar och alla andra har gått hem.
Det verkar som att den smittar av sig, kreativiteten och företagarivern, det kanske behövdes en pandemi som stängde ekorrhjulet och tvingade oss att tänka i nya banor, våga låta nya vindar vina i knutarna.