Ut till fåglarne!

För tillfället jobbar både många människor och naturen hårt. Pinnar ska släpas till boet, reviret och partnern besjungas, ägg ska läggas och ruvas. Blad ska skjutas upp i ljuset och rotsystem väckas till liv. Stacken ska repareras efter väderlekens framfart.

Hur höga adrenalinnivåer har fåglar och annat levande när deras kalendrar blir fulltecknade så här i våryran? Paradoxalt nog är naturen för oss människor en källa till avkoppling, också då där råder hektisk aktivitet.

Men ändå föreslår jag, nu när valborg närmar sig, att vi tar oss ut till landet, ut till fåglarne!

För ett par år sedan tipsade ÅU om liveströmmade naturbilder från Estland. Också i år kan vi, varelser av arten homo sapiens, som stretar på mestadels inomhus, ta del av naturen via t.ex. en dator. Vi kan ta en paus för att kolla hur örnar, fiskgjusar, storkar, hägrar, sälar och lodjur har det via http://pontu.eenet.ee/.

Men det känns ibland fel att tjuvtitta. Det går att se fåglarna i detalj. Det går att höra ljuden: storkens näbb som gnider mot fjädrarna, vågor mot stranden, bofinkar som sjunger. Jag lär mig mycket när jag tittar.

Jag känner respekt för fåglarna och naturen och är tacksam över påminnelsen om att det riktiga livet också handlar om mycket annat än min kalender. Tänker att det här kanske gottgör mitt intrång hos de intet vetande filmstjärnorna med ringmärkningar, sändare och blottade privatliv.

Men hur är det möjligt att t.ex. skatan, som med en stor pinne i näbben flög över Kalkvägen en morgon då jag körde mot Åbo, vet att den ska bygga ett bo?

Hur vet den vilka pinnar som är bra, och hur de ska läggas? Och var, bland alla hjärnvindlingar och förmågor som vi människor besitter, finns vår intuition? Vad skulle vi kunna åstadkomma tillsammans om vi var mera intuitiva? Inte anlitade experter för att säga hur saker ska vara, hurdana vi är och vad vi kan, utan använde all den kunskap vi själva bär på. Hur skulle det då gå med vissa reformer och hur skulle vi behandla dem som behöver vår hjälp?

Ganska ofta känner jag att jag gör för lite för att reparera stacken som är vårt samhälle. Att jag kunde och borde använda min energi till något verkligt betydelsefullt. Men jag tänker att också en liten stund av delad glädje och samvaro får den goda känslan att sprida sig. När allt kommer omkring är vi människor ofta hyggliga mot varandra i jämförelse med det som händer i naturen, som fungerar enligt instinkter som många människor tolkar som destruktiva för helheten.

Men ändå föreslår jag, nu när valborg närmar sig, att vi tar oss ut till landet, ut till fåglarne!

Tove Hagström
Lärare, psykodramatiker och egenföretagare

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*