Maj Björk (f. Lindholm) och Ina Hellström valdes in bland de trettio första damerna i samband med att damernas FM-serie fyllde 70 år. Duon som nu kan titulera sig Finlands handbollshjältar nummer 32 och 37 har varit med om det mesta inom Pargas IF och dessutom representerat Finlands landslag i handboll vid olika perioder under 1960- och 1970-talen.
Ina Hellströms karriär inom orienteringen är väldokumenterad, men 48 FM-medaljer i alla åldersklasser ända upp till D70 är en prestation som heter duga. Dessutom blev hon den första kvinnan genom tiderna i föreningens styrelse då hon valdes in år 1963. Det var för övrigt en post hon skulle komma att ha i nästan 30 års tid.
– På den tiden gjorde man ju allting, det gällde att hänga med, säger Hellström.
Hon fick sitt diplom i samband med nostalgimatchen i Pargas den 6 februari.
Ina Hellström
- Spelat handboll i Pargas IF
- FM-guld (1968), 3 FM-silver (1958, 1967, 1969), 3 FM-brons (1960, 1961, 1966)
- 5 A-landskamper (1962–1968)
- Också aktiv inom orientering och friidrott
- Hedersmedlem i Pargas IF
- 17 gånger utsedd till Årets dam inom föreningen
– Jag var tyvärr bortrest då inbjudan till det egentliga premieringstillfället i Helsingfors kom, så det missade jag, berättar Maj Björk som annars gärna hade träffat gamla bekanta och lagkamrater från säsongerna i Haukat i Helsingfors under studietiden.
För många är Björk bekant som gymnastiklärare.
– Det blev ju litet av mitt yrke det här med idrotten sedan. Antagligen var det intresset som bidrog också där, tror hon.
Som en anekdot inom handbollen nämner Björk att hon och lagkamraten Monica Schoultz i Haukat (som postumt tilldelades utmärkelsen handbollshjälte) i början av 1970-talet utbildade sig till handbollsdomare och dömde en massa matcher.
– Jag kommer inte ihåg att det på den tiden skulle ha funnits andra kvinnliga domare. Men det var faktiskt en rolig grej som man egentligen hade kunnat fortsätta med, säger Björk.
Stig ”Jomppa” Eriksson – tränare för många junior- och damlag – var en föregångare bland handbollsdomare på FM-serienivå (och senare också som internationell domare) i Pargas, en tradition som fått fortsättning genom Olle Karlsson, Tommy Nyman, Bengt Gustafsson och Jan-Erik Leandersson.
Björk kom med i handbollen som 13-åring år 1963. På den tiden tränade flickorna och damerna tillsammans med herrlaget.
– Jag var en och femtio i strumplästen, så det var ganska hårda träningar, skrattar Björk nu.
Hon avslutade spelarkarriären under 1980-talet då hon ännu medverkade i en del av hemmamatcherna i det unga laget på den tiden.
– Men sedan 30-årsjubileumsmatchen 1987 då mitt knä for har jag inte spelat en enda match förutom med eleverna i skolan då, säger hon.
Maj Björk (f. Lindholm)
- Spelat handboll i Pargas IF och Haukat
- 4 FM-guld (1968 PIF, 1971 Haukat, 1973 Haukat, 1974 Haukat), 3 FM-silver (1967 PIF, 1969 PIF, 1972 Haukat), FM-brons (1966 PIF)
- 7 A-landskamper i samband med NM-turneringar (1970–1973)
- Också aktiv inom orientering, friidrott och gymnastik, skidor
- Hedersmedlem i Pargas IF
Någon gång har det nog kliat i fingrarna litet extra, medger hon och erkänner att hon faktiskt skrev sin studentuppsats om bollspelens tjusning.
– Och det minns jag att om inte Ina var med på matcherna så var vi andra nog tveksamma över hur det skulle gå. Andra spelare gick att ersätta men inte Ina, menar Björk.
– Jag började väl bolla på något vis redan som femåring med grannbarnen, men kan inte riktigt komma ihåg exakt när jag skulle ha börjat spela handboll, berättar hon.
Sju FM-medaljer i handboll av totalt nio som föreningens damlag genom tiderna spelat hem är inte så illa det heller.
– Handbollen blev för min del i början av 1970-talet då gruppen sprack och folk flyttade bort eller slutade av andra orsaker. Till slut fanns det inte riktigt folk mera på träningar och matcher, så det fick bli också för min del, säger hon.
Landslagsverksamheten på damsidan var inte särskilt aktiv under 1960- och 1970-talen, då laget främst deltog i NM-turneringarna 1967 (Danmark), 1970 (Norge) och 1973 (Riihimäki) och vid sidan om det samlades för läger och turnéer där man inte spelade regelrätta A-landskamper. Därför är antalet landskamper hos den tidens bästa relativt blygsamma. Vid NM 1976 deltog ingen dam från Pargas.
– Jag har en mindre trevlig minnesbild från en landslagsresa i Östtyskland. Vi bodde som vanligt hemma hos en familj och jag vaknade mitt i natten av att en man med ett långt gevär kom in i rummet och kollade om någon gömde sig under sängen. Följande dag skulle vi spela en match med landslaget, berättar Hellström.
I februari 1967 spelade Hellström med landslaget i en turnering i Petroskoj i dåtida Sovjetunionen och senare under våren i NM i Köpenhamn. I Petroskoj valdes hon till turneringens bästa spelare.
– En annan tråkig grej jag minns bra hände i samband med föreningens 50-årsjubileum 1964. Vi hade plockat fram alla medaljer och andra föremål för en utställning i föreningshuset, men innan vi hann få hem dem igen så hade någon städat undan dem eller stulit dem och lämnat kvar bara några kort. Ingen av oss fick någonsin dem tillbaka, berättar Hellström.
Björks främsta meriter kom under åren i Helsingforslaget Haukat då hon spelade sina landskamper och tog tre guld och ett silver i FM-serien.
– Det var ett oerhört fint lag, det vat fyra andra spelare från den tiden som nu valdes in i hedersgalleriet: Marjatta Sipi, Schoultz, Pia Viertonen och Barbro Österman.
Trots att Björk uppskattar hedersbetygelsen vill hon lyfta fram laget och det banbrytande arbete man på 1960-talet gjorde för damhandbollen i Pargas.
– Vi tränade två gånger i veckan, vilket andra lag inte gjorde på den tiden. ”Jomppa” Eriksson var verkligen bra tränare, han fick oss att bli ett verkligt sammansvetsat gäng som var bättre än summan av sina delar. I ett skede var vi så många på träningarna att det faktiskt ordnades uppställning på fredagen innan match där laget för veckoslutet togs ut. Det var nervöst, skrattar Björk.
Hon minns Ina som försvarsklippan med ett skott som motståndarna hade respekt för, men framför allt är det spelsystemet som hon tror gav Piffen framgångarna.
– Vår målvakt Tettan Lindqvist hade en oerhörd förmåga att klistra bollen och öppna med snabba kontringar som vi kvicka spelare sedan gjorde mål på. Lena Laurén (f. Tuomi) vill jag också lyfta fram, hon var vår spelmotor och kvick i tanken, berättar Björk.
Ur Piffens mästerskapslag 1967–68 har också Lindqvist (2), Gun Hellén (2) och Laurén (4) noterats för A-landskamper.
Ingendera följer särskilt aktivt med handbollen längre, men Björk medger att hon ser en match nu och då. Det faktum att handbollen mer och mer har utvecklats till att bli en styrkesport är inget hon nämnvärt gillar.
– Då jag i tiderna skulle punktmarkera Christine Barck som på den tiden var Finlands bästa kulstötare blev det ju litet intressant. Hon var ganska mycket större än jag och hade ettenormt skott. Jag bevakade henne och försökte täcka passningsvägar då hon sa ”du är nog så liten och späd att om jag nu börjar springa så går du nog sönder!”. Hon var så snäll att hon inte ens försökte, utan vi stod där och umgicks istället, skrattar Björk.
– Men jag blev nog oerhört imponerad av juniorerna som spelade innan nostalgimatchen i början av månaden. De unga flickorna var så snabba och duktiga, visste exakt hur de skulle göra och gjorde precis som de skulle, konstaterar Hellström.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
