En skärgårdsstad som söker ny lots. Så kunde man kanske beskriva Pargas av i dag.
Lots väljer vi medvetet som term för den nya stadsdirektören.
Stadsdirektören kan säkert beskrivas som en kapten också, men månne inte uppgiften egentligen mer liknar lotsens?
Den som assisterar fartyget att välja rätt rutt och som tryggt lotsar in fartyget i hamn. Den som inte räds oväder utan har erfarenhet och kunskap nog, även då det går lite högre vågor.
Och det brukar det faktiskt göra i den här lilla staden – skärgårdsidentiteten tar sig också det uttrycket.
Lotsen kan inte själv avgöra rutten för hela resan, han kan inte välja besättning för fartyget. Lika litet som en stadsdirektör ensam kan avgöra stadens riktning eller valet av sjukskötare, lärare, tekniker eller planerare.
Men med den besättning man har ska man göra det bästa möjliga av situationen och se till att alla producerar ett så gott arbete som möjligt.
I Pargas är stadsdirektören formellt högsta chef för en personal på nästan 1000 personer. I praktiken jobbar han (tja, det behövs inget hen här – Folke Öhmans efterträdare heter antingen Patrik Nygrén eller Thomas Flemmich) nära några tiotal av dem.
Samarbetet mellan de här nyckelpersonerna i staden är en kärnfråga som sätter sin prägel också på stämningen bland många fler i stadens organisation. Därför är det skäl att understryka det samarbetet.
Men samtidigt – alla de som jobbar i staden och alla de som bor i staden påverkar den stämning som här finns. Ibland hjälper det alltså inte att skälla och gnälla i riktning mot just staden. Var och en måste inse att den själv som invånare också präglar sitt närsamhälle.
Hur staden beskrivs av fyra ledamöter i stadsstyrelsen ser ni i reportaget här intill. De är alla positiva i sin framtoning, också i sin hälsning och förhoppning om vad den nya stadsdirektören ska ta i tu med.
Det känns bra det. Att inte betona de ekonomiska orosmolnen i varje andetag är viktigt. Om man ska ha framåtanda och jobba för utveckling kan man inte hela tiden tala om hur dyrt någonting blir, eller hur omöjligt det är att förverkliga.
Samtidigt måste man vara realist. Både i att inse begränsningarna för vad allt en liten stad kan uppnå och även i de förhoppningar som ställs på den nya direktören.
Vi har förstått att den nya bossen heter något så vanligt som Patrik eller Thomas. Han heter inte Messias.
Hur fånigt det än kan låta, men det händer att stadsbor och förtroendevalda behöver en liten påminnelse om just den detaljen.
