Paraidrottaren Henry Sundblom loggar många kilometer varje vecka

Siktar högt. Henry Sundblom är inte nöjd med några FM-medaljer – utan siktar på VM i kälkhockey och Paralympiska spelen 2020. Foto: Mikael Heinrichs

27-åriga paraidrottaren Henry Sundblom från Kurckas kör varje vecka över 600 kilometer för att träna.

Grenarna är i dagsläget två: friidrott och kälkhockey. I den förstnämnda har Henry Sundblom tre färska FM-medaljer och i hockeyn har han som målsättning att knipa en av platserna i landslagstruppen som får spela C-VM på hemmaplan i Vierumäki i slutet av året.

I parafriidrotten vill Sundblom ta en plats i VM-truppen som åker till Qatar i slutet av 2019.

– Man ska sikta högt, annars är det ingen idé att satsa, säger den färska finska mästaren i diskus i parafriidrottens F54-klass.

Ny inom friidrotten

Dessutom blev det FM-silver i både kula och spjut i samma klass för Sundblom som inledde sin friidrottskarriär för ett knappt år sedan.

Men hans framtida målsättning är att utvecklas framför allt som rullstolssprinter – och att få tävla i paralympiska spelen i Tokyo 2020. I bangrenar tävlar Sundblom i klassen T53.

Parafriidrottens klassificeringssystem

  • De olika klasserna har en bokstav, antingen T (=track, bangrenar) eller F (=field, fältgrenar).
  • Siffran, t.ex. 13 eller 54, står för vilken typ av funktionsnedsättning tävlanden har.
  • Synskadade tävlar i klasserna 11–13, rullstolsidrottare i klasserna 32–38 samt 51–58 och stående idrottare i klasserna 40–46.
  • Ju lägre siffra, desto allvarligare funktionsnedsättning handlar det om.
  • Klassificeringen utförs av en person som specialiserat sig på det och görs både nationellt för att få tävla i Finland och internationellt för att få tävla utomlands.
  • Klassificeringen är bestående förutsatt att funktionsförmågan eller prognosen inte förändras.

– Jag har rätt långa armar och mina egenskaper borde i princip passa bättre in där, trots att ryggen är kort. Det gäller att träna hårt och målmedvetet, säger Sundblom som lockades med i friidrotten av Liedon Parmas nytillträdda träningsansvariga inom friidrotten, Janne Keränen.

Han friidrottar i Lundoföreningen Liedon Parmas regi. Föreningarna som är aktiva inom parafriidrott är rätt få – och Parma är en av få som har profilerat sig på den här fronten.

Keränen hade som ultimatum för att ta jobbet som träningsansvarig för friidrottssektionen i Parma att paraidrotten tas med i programmet.

Sagt och gjort – föreningen arrangerade dessutom FM i parafriidrott i början av augusti där bland annat Leo-Pekka Tähti deltog.

I nyss avslutade EM i parafriidrott tog Finland 14 medaljer och en av Sundbloms klubbkompisar från Lundo, Janne Saario, deltog i F34-klassens spjut (11:e) och kula (6:e). Tähti rullade hem tre guld och ett silver.

Åldern inget hinder

Många av parafriidrottarna, särskilt i kastgrenarna är avsevärt äldre än sina motparter i vanlig friidrott. Saario är 42 år, Tähti 35.

– I vanlig idrott är man oftast gammal då man fyllt 30 och vid 35 är man redan nästan för gammal. Men paraidrott kan man oftast hålla på med mycket längre. 50-åringar kan mycket väl hålla en bra nivå, intygar Sundblom.

Kälkhockeyn kom med i bilden hösten 2016. I rinken representerar han TPS i Åbo och Kiekko-Nikkarit i Riihimäki.

Kälkhockey. I princip liknar kälken en pulka med skridskobett under. Foto: Privat

– Kiekko-Nikkarit är i princip lika med landslaget, eftersom det är endast en eller två spelare som kommer från andra föreningar i dagsläget. Där började säsongen redan i augusti medan verksamheten i Åbo kör igång i början av september.

Landsvägen blir bekant

För Sundblom blir det rätt många kilometer en vanlig vecka. Tre träningspass i Lundo, ett i Åbo och ett i Riihimäki ger över 600 kilometer på landsvägen.

– Jag hoppas kunna övertyga landslagstränaren att jag verkligen behövs i hockeylandslaget, trots att jag inte är så snabb ännu. Om det går bra i C-VM nu i höst kan det bli avancemang till B-VM som spelas i Tjeckien i maj nästa år.

Lämnade basketen

Sundblom har sysslat med idrott hela livet och bland annat spelat rullstolsbasket i 14 år i Åbo och Lahtis.

– En transfer i rullstolsbasketen kan gå rätt annorlunda till än i vanlig basket, i mitt fall bytte jag och en annan bekant faktiskt lag mellan Åbo- och Lahtisföreningarna strax innan match vid en turnering. Vi hade det andra lagets skjorta då vi kom till hallen och bytte tröjor innan match. Vi frågade om det var ok för alla inblandade parter och så var det klart med det. Inga transfersummor eller spelarkontrakt att underteckna den gången, skrattar Sundblom som nyligen lade av med basketen.

Eftersom precis som i vilken annan idrott som helst gäller det att välja gren.

– Kälkishockeyn och friidrotten kommer jag att hålla kvar, eftersom jag gillar båda grenarna och de stöder varandra.

Inga illusioner om att bli rik

Diskussionen om paraidrottarnas ”självrisk” i samband med friidrotts-EM i Berlin aktualiserades då synskadade längdhopparen Ronja Oja på Twitter skrev att hon i och med sin medalj kunde pusta ut ekonomiskt då förbundet står för självriskandelen på 900 euro för alla som tar medalj.

– Självklart har ”Lepes” (Leo-Pekka Tähti) framgångar gett ett enormt uppsving för paraidrotten överlag och han är en av pionjärerna som fått också den breda publiken att öppna ögonen för paraidrotten. Att han utsågs till Årets idrottare 2016 var enormt, säger Sundblom.

Sponsorer är – precis som i vilken idrott som helst – viktiga. Men i paraidrotten accentueras det ytterligare, eftersom tävlingsutrustningen sällan är helt billig. Tävlingsrullstolar kan lätt kosta uppemot 8 000–10 000 euro.

Lägger man till medlems- och säsongsavgifter, resor till träningar och olika läger blir det en rätt ansenlig summa per säsong. Förbund och föreningar har sällan möjligheter att understöda idrottarna desto mer ekonomiskt.

– Nån ekonomi finns det inte i paraidrotten, utan det är främst en allvarlig hobby det handlar om, också på toppnivå. Man kan ansöka om understöd, men det är få förunnat, säger Sundblom som har en del sponsorer via föreningen och några lokala sponsorer som han lyckats övertala.

– Ingen tror väl sig bli rik på sitt idrottande, men visst skulle det vara skönt om man fick den ekonomiska biten att gå ens någotsånär jämnt ut. Prispengar är sällsynta.

Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*