Värna om det fina

Det här blir en personlig reflektion som i princip saknar den objektivitet som krävs av en journalistisk text. Därför är det också helt befogat att den ingår just på den här platsen i tidningen, inte på något annat ställe. För att vara fullkomligt ärlig ska jag erkänna att jag har personliga kopplingar till båda två av de platser jag tänker lyfta fram. I kommunala sammanhang skulle jag antagligen anses jävig att ta ställning, vilket också är orsaken till att jag väljer att redogöra för sagda kopplingar.
Insändarspalterna i Turun Sanomat har under slutet av fjolåret och början av detta år fyllts av skriverier kring Åbo universitets planer på att hyra ut delar av Skärgårdshavets forskningsinstituts lokaler på ön Själö i Nagu norra arkipelag.

Det är bara att hoppas på att verksamheten på de båda öarna – om planerna förverkligas – faktiskt också tar hänsyn till miljön och kulturarvet.

I början av december berättade universitetets rektor Kalervo Väänänen om planerna på att hyra ut delar av ön till turismföretagare och att förhandlingar förs. Om allting går i lås kunde Själö ta emot uppskattningsvis närmare 30-40 000 besökare redan inkommande sommar.
Det är en minst sagt intressant kovändning av universitetet, som tidigare varit rätt njuggt inställda till all form av turism på ön, som till stora delar består av naturskyddsområden. I mitt examensarbete för Yrkeshögskolan Novia år 2011 redogör jag bland annat för problematiken i att förena forskningsverksamhet, naturskydd och turistiska intressen.
Själö har sedan Lilla Ringvägen mellan Nagu och Rimito (med Själö som anhalt på vägen) introducerades 2003 haft i snitt mellan 10 000–15 000 besökare i året.
Fritidsboende på ön har i TS ondgjort sig över dels det faktum att man oroar sig för vad en sådan turistrusch skulle medföra för lugnet på ön, dels också över att öborna inte har informerats om planerna på något vis – utan fått nöja sig med att läsa om planerna i tidningen.
Planer på storskalig charterbåttrafik från Åbo till Själö har också nämnts i spekulationerna.
En annan skärgårdsö som i går seglade upp i rubrikerna är Gullkrona. Yle Åboland kunde i går morse berätta att ön så gott som i sin helhet sålts till bolaget Suomen Tavara ja Raha Oy med Ilkka Herlin som verkställande direktör. Herlin och hans fru Saara Kankaanrinta äger sedan tidigare bland annat Qvidja gård i Pargas, där de jobbar för att göra gården till en Östersjö- och klimatvänlig pilotgård med ett ekologiskt jordbruk.
I ett kort pressmeddelande säger Herlin att de genom köpet vill försäkra sig om att hamnen kan fortsätta sin verksamhet också i framtiden. Gästhamnen som i princip stängdes i slutet av båtsäsongen 2008 kommer att öppna för båtgäster igen tidigast år 2018.
I och med att familjen Eriksson flyttar från Gullkrona blir ytterligare en ö i skärgården utan fast bosatta invånare.
Båda öarna är verkliga pärlor i den åboländska arkipelagen som av förståeliga skäl lockar turister. Det är bara att hoppas på att verksamheten på de båda öarna – om planerna förverkligas – faktiskt också tar hänsyn till miljön och kulturarvet.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi