Släktfel?

Eija Holopainen.

Hoppsan. Det här med deadline överraskade än en gång. I och för sig har jag nog vetat om den redan i flera månaders tid, så den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag har funderat på olika ämnen att ta upp, men igen en gång tog det ända till sista tänkbara stund att få någonting nedplitat.

Däremot har jag stickat. Det har blivit många par sockor och till och med en kofta. Höstens tillfälliga stickningsiver blev alltså kronisk. Jag hann till och med skaffa en vävstol så att jag kan byta mellan olika typer av handarbeten och vara säker på att det inte blir någon tid över. Men missförstå mig inte, jag tycker också om att skriva och gör det mer än gärna. Emellanåt känns det bara som att jag inte riktigt hittar det rätta ämnet att skriva om.

På grund av den här släktegenheten har vi bland annat haft sönder däck, fälgar och kofångare.

I vår familj finns det dock ett ämne som ständigt har varit på tapeten. Tjälen gör som vanligt sitt på vägarna och i det här sammanhanget handlar det också om saker som går i arv inom släkten.

Trevliga egenskaper är bland annat ett gott lynne, stark benstomme, tjockt hår eller nedärvda föremål med en vacker historia. Mindre trevliga är förstås olika sjukdomar.

Men hur ska man ställa sig till att släktens stora egenhet involverar att lyckas pricka alla hål i vägen? Den här konstiga åkomman har konstaterats i tre generationer i vår familj – och just nu är vi inne i vad man kunde kalla högsäsong. Till och med då vi försöker undvika groparna genom att köra i den andra filen lyckas vi pricka dem. Det här sliter förstås på bilens fjädring och antagligen också alla gångjärn eller vad de nu heter, de där sakerna som finns i bilen. På grund av den här släktegenheten har vi bland annat haft sönder däck, fälgar och kofångare. Undrar just vilket genetiskt fel som ger upphov till detta problem, men garanterat ärftligt är det i alla fall.

För över tjugo år sedan jobbade jag som ambulerande kassa för en butikskedja och just den gången råkade jag jobba i en liten affär i utkanten av Åbo då en ung mamma kom till kassan med sin barnvagn. Hon följdes av en man från det lokala a-laget, en riktig stjärna som var full som en kaja. Han började sedan förklara för mamman att det har att göra med generna om barnet liknar på pappan, men med yttre omständigheter om barnet liknar på gårdskarlen.

Den unga mamman uppskattade inte analysen, men jag skrattade så jag vek mig dubbel. jag ber om ursäkt för mitt dåvarande beteende, men får väl dra till med en förklaring om yttre omständigheter jag med.

Jag fick nämligen här om veckan en kallelse från patologiska avdelningen vid laboratoriet. Min man skrattade och sade att nu tar de in dig på obduktion. Men visst skulle det ju vara praktiskt att åtminstone få veta orsaken till det konstiga beteendet som leder till att vi alltid prickar alla gropar i vägen.

Eija Holopainen
närvårdare som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar
översättning Mikael Heinrichs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *