Perspektiv

Karin Holmström.

Häromdagen tog jag vägen över gravgården när jag skulle till rådgivningen med min bebis. Jag hade samlat på mig en hyfsad sömnskuld och var ganska trött. När man ammar nätterna igenom och bebisen kräver högklassig underhållning halv fyra på morgonen känns tanken på att få sova åtta timmar i sträck (eller ens tre) som rena science fiction.

Jag skuffade barnvagnen långsamt längs grusgångarna och läste på gravstenarna. Konstaterade att många av dem var riktigt snygga och att det tycks gå mode även i gravstenar.

Räknade ut människors åldrar, log lite åt ”före detta” på de riktigt gamla gravstenarna (ligger man under en sten säger det ju sig självt att man är före detta), och noterade att barnen nu får samma namn som de som föddes för hundra år sedan. Tittade tacksamt ner i vagnen när jag passerade de små stenarna där stjärnan och korset fanns på samma datum.

Vid en grav stod en gammal man och när han fick syn på oss utbrast han: ”Där har vi en annan liten! Min lilla ligger här, han.” Det visade sig att graven tillhörde mannens lilla son som drunknat för många år sen. Vi pratade en stund om hur bakvänt det är när en förälder måste begrava sitt barn, och hur orättvist livet är när vissa föräldrar inte får ha kvar sina barn medan andra föräldrar själva gör sig av med dem, med hänvisning till pappan som knivhögg sin treåring i Borgå nyligen.

Den gamla mannen ställde några artiga frågor om min son, och jag berättade att han är fyra månader och håller mig vaken om nätterna, men tillade snabbt att det ju egentligen inte är så farligt.

”Neeej, så ska det ju vara med såna där små!” svarade mannen och det var precis vad jag behövde höra. Till slut konstaterade han att det skulle bli regn, önskade mig god fortsättning och vi skildes åt.

Jag kände mig lättad när jag gick därifrån. Tala om att få perspektiv på tillvaron! Jag tänkte att jag vakar hur mycket som helst, bara mitt barn inte behöver hamna under en gravsten med datumen alldeles för nära varandra.

Jag vet dock att det inte kommer att krävas mer än ytterligare några fyratimmarsnätter på raken för att jag åter ska sitta där på morgonnatten och förtvivla över att jag aldrig kommer att få sova igen.

Perspektiv är en färskvara som måste fyllas på med jämna mellanrum, och då är det ju praktiskt att bo precis intill en gravgård. Bara att gå dit och tanka perspektiv nästa gång en nerspydd pyjamas i vargtimmen känns som droppen som får i:et att rinna över. Eller alltså pricken över bägaren. Jaja, någonting ditåt. Jag sa ju att jag var trött!

Karin Holmström
Pargasbördig agrolog som blev illustratör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *