Om att sjunga i kör

Skini Lindgård.

Människan är ett flockdjur. Utan flocken är det svårt, ja, till och med omöjligt, att klara sig. Flocken behöver en ledare som ryter till då medlemmarna flippar ut och börjar ta sig friheter, en ledare som inger respekt, också gentemot andra flockar.

En ledare har oftast fått slåss för att uppnå sin position, i människovärlden går det också att köpa sig ledarskap, eller så låter man flocken välja sin ledare, eller så väljer ledaren flock (ni minns bobollen i skolan?). Alla dessa vägar till makt har sina goda och dåliga sidor.

Att välja sin flock kan vara ett enkelt sätt för den där ledaren. Då får hen ett team som innehar önskade egenskaper. En klok ledare väljer individer som är minst lika smarta som hen själv. Men tyvärr är det oftast just tvärtom. En maktlysten ledare vill var störst och vackrast och kräver lydnad och underkastelse. Det fungerar dåligt i en människoflock. Många flyr flocken och flocken utvecklas sämre, beroende på vad dess syfte är.

Dirigenten har ett oändligt tålamod, och lyckas entusiasmera oss att kämpa, att få oss att hålla klaffen då vi yrar och sen, till slut, sjunger vi som en änglakör!

En sångkör är en form av flock. ”Min” kör består av ett trettiotal högst olika personligheter, vi har en alfamänniska, dirigenten, som försöker hålla i trådarna, lära oss sånger och skapa harmoni stämmorna emellan. Vår flock är högljudd och bångstyrig, vissa mera än andra…

Där finns de tysta och försynta, som gör vad de ska, utan desto större åthävor, där finns de duktiga som vet allt och har full koll, också på andra. Där finns clowner, rebeller och besserwissrar, de nya, lite blyga, gaphalsar, de som babblar oavbrutet, de som har rytmen i blodet, de som vill höras mest, de som sjunger nästan rätt, de som är tonsäkra, de som inte kan läsa noter, andra som inte kan vara utan noter, de som rättar andra, de som inte lyssnar på flockledaren, de snälla, de ironiska, de som sällan kommer, de otåliga, de missnöjda, de kritiska, de positiva, de gamla, de unga, en massa lärare, och två män. Men vi är VI och stolta över vår kör!

Måndagskvällarna är för många av oss veckans höjdpunkter. För när vi har kämpat och gnisslat tänder och övat och nött in stämmorna och reser oss upp och drämmer i med ”Vandraren” eller ”Viva la Vida”, och stämmorna klingar ihop i en enda stor harmoni, då njuter själen.

Dirigenten har ett oändligt tålamod, och lyckas entusiasmera oss att kämpa, att få oss att hålla klaffen då vi yrar och sen, till slut, sjunger vi som en änglakör! Nåja, en lite robust änglakör, kanske. Men glädjen, glädjen i att låta sin röst klinga samman med andra röster är så kraftgivande – och det hörs! Rena terapin.

Valet av repertoar har ibland lett till knorr och gnäll, men i slutändan har vi kommit överens. Var och en har sin favorit och vissa låtar har skippats för att ingen riktigt gillat dem. Men då vi sen har ”keikka” har vi ”munaa” och taket lyfter! Det är kärlek.

Tack till Kombi för Poprock Kören, tack till Riddo och inte minst tack till alla medhåjlare!

Skini Lindgård
kultur är det som är mitt hjärta närmast

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *