Fantastiskt väluppfostrad

Karin Holmström.
Jag är en väluppfostrad människa. Jag vet att man ska se den man hälsar på i ögonen, tacka för presenter och mat, hålla överenskomna tider.
Ett fint sätt är för det mesta en tillgång, men det kan bli ett handikapp när man har med telefonförsäljare att göra. Sedan jag grundade firma har jag ägnat timmar åt att artigt försöka avsluta samtal med enträgna försäljare.

Väluppfostrad som jag är ville jag inte genera honom, så jag sänkte rösten lite och lät honom hållas. Det blev ett intressant samtal.

En gång ringde en finsk telefonförsäljare som ville att jag skulle investera i någonting som jag aldrig riktigt uppfattade. Han lovade mig i alla fall en fet avkastning om jag bara var villig att bidra med en liten summa varje månad.
Jag förklarade artigt att jag inte var intresserad, men han gav sig inte. Samtalet utvecklades till en kvartslång duell där han bombarderade mig med argument och jag parerade, och till slut frågade han mig rakt ut: ”Men vill du inte ha pengar?!”.
Det ville jag förstås, men inte genom att förbinda mig till ett företag och en verksamhet som jag inte hade valt själv och inte visste någonting om, så mitt svar blev: ”Pengar är inte allt här i världen!”. Försäljaren verkade äntligen inse att han hade fått en hopplös hippie på tråden, så han avslutade samtalet ganska snabbt.
En annan gång blev jag uppringd av en glad telefonförsäljare från Malaysia. Om jag förstod saken rätt ville han att jag skulle investera i bilar.
Han trodde antagligen att han hade kommit till ett mycket större företag än min lilla firma, för det billigaste av hans erbjudanden skulle kosta mig lika mycket som jag tjänar på ett år. Efter en stund märkte jag att han genomgående kallade mig för ”Herr Karin”.
Väluppfostrad som jag är ville jag inte genera honom, så jag sänkte rösten lite och lät honom hållas. Det blev ett intressant samtal. Han tyckte allt jag sade var fantastiskt.
”Vilken position har ni i det här företaget, herr Karin?”
”Det är bara jag, jag är den enda personen i det här företaget. Man kan väl säga att jag är VD då.”
”Fantastiskt! Vilken bransch verkar ni i, herr Karin?”
”Jag ritar bilder. Hönor och porträtt och sånt.”
”Fantastiskt! Så, är du en gift man, herr Karin?”
”Nä, jag är singel.”
”Eheheeeh, fantastiskt.”
Så småningom tröttnade jag på att svara på frågor och försökte på mitt artiga sätt förklara att han slösade bort både sin och min tid.
Han visade sig dock vara väldigt svår att bli av med, så min ton blev gradvis allt mindre artig, och till slut såg jag ingen annan utväg än att överge all min goda fostran och göra något så förbjudet som att slänga luren i örat på honom.
Tänk att jag förmådde mig till att göra det! Fantastiskt.
Karin Holmström
Pargasbördig agrolog som blev illustratör