Allt var inte bättre förr

Mikael Heinrichs.
Det må ha varit så att jag var ”en annorlunda ungdom”, men på min tid var det nog allt annat än naturligt att man umgicks över språkgränserna förutsatt att man inte idrottade. Eller så kändes det åtminstone.
För egen del blev det så gott som noll umgänge med jämnåriga finskspråkiga, eftersom man var mera rädd än utåtriktad på den tiden det begav sig. Förstå mig inte fel, jag umgicks nog med finskspråkiga också, men inte i Pargas utan i S:t Karins (och då handlade det för det mesta om släktingar).

Men jag hoppas innerligen att ingen behöver en mikaaltonen eller lassejohansson som alias för att undgå stryk i dag. Allting var sannerligen inte bättre förr, hur man än ser på den saken.

Att stämningarna mellan svensk- och finskspråkiga unga blivit bättre sedan sent 1980- och tidigt 1990-tal i staden går det inte att ta miste på. Gymnasierna samarbetar, skolorna samarbetar, det ordnas språkbad- och duschar här och var inom bildningen.
Åtminstone hoppas jag att det här samarbetet och de här kontakterna faktiskt bidrar till ett bättre klimat mellan språkgrupperna än vad man ibland kan tro då man hör på och läser vissa personers inlägg i olika forum – och då menar jag ingalunda endast på nätet.
Alla har förstås rätt till sin åsikt, men någon liten form av självrannsakan skulle inte nödvändigtvis skada.
Varken det ena eller det andra språket demoniseras i dag och det känns faktiskt som att världen – eller, ja, Pargas då – faktiskt har förändrats till det bättre. Jag hade själv ett ”alias” för det man kunde kalla trängda lägen, då det helt enkelt inte lämpade sig att tala svenska på stan med tanke på den personliga tryggheten.
Då gällde det att dra fram minnet av undret på San Siro i Milan. TPS målskytt i den matchen blev ett logiskt täcknamn, Mika Aaltonen lät i undertecknads 13-åriga öron precis tillräckligt anonymt för att man skulle klara sig undan med blotta förskräckelsen.
Den Mika Aaltonen förblev dock inte så anonym, utan fick ett sannolikt rätt lukrativt proffskontrakt med italienska Serie A-klubben Internazionale som ledde honom på äventyr i både Bologna och schweiziska Bellinzona. På senare dagar har densamme Aaltonen blivit känd som framtidsforskare vid London School of Economics och docent vid Aaltouniversitetet.
Det gick ju i och för sig bra för båda Mika Aaltonen i det här fallet. Men jag hoppas innerligen att ingen behöver en mikaaltonen eller lassejohansson som alias för att undgå stryk i dag. Allting var sannerligen inte bättre förr, hur man än ser på den saken.
Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi