Kontraster

Jag tittar på ett populärt finlandssvenskt pratprogram så där lite halvhjärtat. Man talar om ”hygge” och ”kalsarikännit” – moderna begrepp som beskriver saker som dagens människa längtar efter. Fredagsmys. Avslappning. Chill. Kvalitetstid med familjen. TGIF – Thank God it’s Friday …

Min morbror Sven skulle ha behövt ens lite av dessa. Jag har nyss läst igenom hans brev till min mor. Han skriver från Dragsvik den 7/4 1941, dagen innan han skall fylla 23 år:

”Kära Syster. Hur skulle ni ha det där nu ricktigt, för mig är det som att vara i helsike nog är det de värsta man kan hamna i och ännu till då jag hamna i orätt ställe jag kom till fältartilleri, jag skall försöka om jag skulle bli skiftad till något lättare ställe men det kan nog bli svårt.”

Man kan känna hans förtvivlan, hans längtan efter att allt skulle vara som vanligt, att få vara hemma hos ”morsan” som nyligen blivit änka, hos sin syster, vars man var någonstans på sjön och som stretar på ensam med en liten son, mitt i brinnande krig.

Ett par veckor senare förflyttas de till Ryssland, nära Svir. Där lider de av löss och hunger, fukt och kyla. De får inte elda bastu, röken skulle synas.

Den dagliga kosten består mest av välling. Paketen hemifrån är den enda ljusglimten. Och breven.

Vi tycker vinterbad, fjällvandringar, joggingturer och vildmarksturism, paintball-krig och extremsporter är nyttiga och trevliga. Ett sätt att må bra. Att må bra och trivas är så viktigt!

(ur ett brev, daterat den 6. september)
”… Vi började redan klockan tre på natten och marchera och höllo på till elva tiden på förmiddagen. Sen fingo vi vila ungefär en timme och sen började anfallet och det var inte det lättaste för de voro nog envisa till en början men nio tiden då det blev mörkt så var nog allt uppklarat som skulle göras den dagen. Sen voro vi framme vid lägerplatsen tolvtiden men vi fick inga tält dit så senaste natt blev det att sova under bar himmel men man sov nog bra för man var ganska mjuk efter en sån dag … du funderade hur många ryssar jag skjutit men det är nog så gott som omöjligt att säga för det är ofta flera som siktar på samma och då är det omöjligt att säga vem som träffat, men nog skulle jag tro att åtskilliga … fångar togo vi över femhundra bara på vårt avsnitt … av våra pojkar stupade det sju och blevo sårade nio …”

Så blir det vinter och Sven längtar efter att få skida där hemma, men får veta att staten samlat in alla skidor, också Svens nya. Han fryser om fötterna, för han har bara gummistövlar och i dem ryms bara ett par strumpor i. I december blir det ”33-34 köldgrader …” Vaktpassen är två timmar långa. Det blir kallt att stå i kylan. Däremellan skrivs det brev till familjen. Hemlängtan byts sakta ut mot resignation.

Permissionen låter vänta på sig. En kort permission vid jultid nämner han om i förbifarten. Tillbaka i trakterna kring Svir känner han sig nu nästan mera hemma än i det civila. Han skriver att han längtat till kamraterna i ”korsun”. Han känner sig vilsen i det vanliga livet. Lössproblemet löser sig, kylan tar kål på dem. Efter tre månader får de rena underkläder.

Han får läderstövlar med filtskaft hemifrån. De är för små. Han måste frysa i gummistövlarna. I början av 1942 är vintern sträng i Jandeba, – 40 grader. Staten förser honom med läderkängor, äntligen. Breven kommer mer sällan. Han skriver mest om paket han fått, skämtar om kamraten, som längtar efter fästmön, men oroar sig för dem därhemma. Har han gett upp?

Sven upplever aldrig krigsslutet. Han kommer aldrig att få någon fästmö, fast han ser bra ut och är mycket omtyckt. Han kommer för sent till fältsjukhuset då han drabbats av blindtarmsinflammation och han dör tjugofyra år gammal.

Nu ligger han i en av hjältegravarna vid kyrkan. Jag fick aldrig träffa honom.

Skini Lindgård
kultur är det som är mitt hjärta närmast 

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*