Från landet till staden – och tillbaka

En av mina lärare sade en gång att det i litteraturen alltid har funnits unga hjältar, som bor i småstäder, och vars liv fylls av längtan till någon större plats.

Vare sig det handlar om Madame Bovary, som längtar till Paris från Normandies eteriska landsbygd, eller Heikki Vuorela i Arvid Järnefelts roman Fosterlandet, så har dessa unga karaktärer gemensamt att de uppfattar sin hembygd som stagnerad, statisk och trist, där livet inte går framåt och ingen variation finns.

Jag måste medge att även jag som tonåring upplevde något liknande när jag bodde i Pargas: jag tänkte att här inte finns någonting och jag längtade vart annars än till Åbo. Jag är säkert inte den enda som växt upp på en liten ort och upplevt detta – det är ju inte varelser från yttre rymden som inspirerat litteraturen.

Till lyceet i Åbo styrde också många andra sin väg, och tillsammans dåsade vi i bussen kvart över sju från Busstis till Åbo och jämförde våra erfarenheter.

När jag anlände till Åbo den första skoldagen verkade skolbyggnaden omöjlig att få en uppfattning om och jag tappade nästan bort mig på vägen från matsalen tillbaka till klassrummet. Aura å kändes bredare än förr när man gick över den som en dags-Åbobo (efteråt förstod jag att ån är olika bred på olika ställen, och ändringen berodde på att jag börjat använda en annan bro).

Bussresorna kändes däremot aldrig för långa, utan erbjöd trevlig egen tid. Därför flyttade jag inte till Åbo ännu under lyceitiden utan slumrade till i bussens bekväma bänkar. Annat vore det idag, då bussarnas (och deras bänkars) kvalitet sjunkit mångfaldigt!

På den tiden var det helt trevligt att komma hem och trampa bekanta stigar på kvällarna och veckosluten. Platsen kändes inte längre så inskränkt när man mellan varven kom åt att smaka på den stora världen.

En liknande omväxling har denna sommar erbjudit i och med att jag har börjat arbeta i Pargas i stället för Åbo och att jag bor här i staden. Jag har nu i min tur fått bekanta mig med det som är nytt eller det som händer i Pargas i olika kretsar och på olika ställen – och det är ju mycket – åtminstone känns det så för en jäktad reporter!

Pargas centrum och närområden, som under ’’mellanåren’’ verkade vara lite tomma, ser jag efter att jag bekantat mig med människor och aktörer som dynamiska platser.

Där tycks bilskolläraren hålla sina lektioner igen, där inne i butiken syns ett bekant ansikte. Här kom just en ny möjlighet att lyssna på dikter, ett nytt gymparum eller en ny caféägare.

Många platser känns mera levande när de binds till nya minnen och människor – och aktion. De får en egen betydelse och är inte längre bara väggar och ytor.

Jag har märkt att staden består av människor – och växelverkan. Det märkte även de turister som nyligen deltog i en kongress och som jag guidade i centrum. Fastän turisterna var hövligt intresserade av Hembygdsmuseet och Fredrikastugan, så var de mest intresserade av – hör och häpna – gårdsloppisrallyt som pågick samtidigt.

De lokala människorna som flanerade runt bland trähusen, drack kaffe och sålde sina småprylar var det intressantaste. Och ändå var turisterna inga hipsters! En tysk gentleman sade att han kanske här hittar en gåva till sin dotter, och jag såg ett par besöka trädgårdarna ännu efter rundturen.

Enligt deras egen utsago var de glada att ha fått se en småstad – och inte bara Åbo – och att ha fått uppleva människornas vardag.

Omväxling förnöjer verkligen!