Firmafotbollen till heders!

I Pargas fanns tidigare en mycket aktiv firmafotbollskultur. Tack vare ”firmafotisen” kom många, som kanske inte annars hade rört så mycket på sig, i kontakt med en verklig lågtröskelverksamhet inom idrott och motion. Att jogga passar inte allas lynne – och visst ska det ju finnas andra lagsporter än innebandy som man kan spela på ren hobbybasis?

För ett par veckor sedan, i samband med KBV:s 35-årsfestligheter, konstaterade Johan Kronberg att föreningen kanske borde ta tag i firmafotbollen, så att den skulle komma igång igen efter flera år av tynande tillvaro. Jag kunde inte låtaq bli att nappa på den kroken, eftersom det skulle vara ett alldeles utmärkt drag. Åtminstone borde någon ta tag i det.

KBV är självklart en möjlighet, inte minst med tanke på att en av faktorerna bakom grundandet av sagda förening var att erbjuda en hemvist för idrottande som inte är alltför resultat- och tävlingsdriven.

Barn och unga kanske inte kan eller vill välja mellan en lagsport och en kulturell hobby, utan vill hålla på med båda två.

Nu skulle det ju bli alldeles oerhört fräckt att sätta all press på dem. Men faktum kvarstår, någon form av korpfotbollsverksamhet skulle behövas i Pargas igen. Traditionen liksom påbjuder det. Många hårda duster har under åren utspelat sig i Björkhagen eller på gruset vid Pajbacka, ”Bantis” eller ”Yrkis”. Nu är ju underlagen också mer skonsamma, åtminstone för det mesta. Exakt hur ”Bantisplan” mår kan man diskutera om.

Inom orienteringen svarar Skärgårdsskärmarna för precis den här typen av lågtröskelverksamhet. Man behöver inte förbinda sig alltför hårt vid något, men trots det är ett visst tävlingsmoment inblandat.

Det kunde säkert finna ett behov av en ny skidskola för vuxna också efter ett litet uppehåll.

Att skapa förutsättningar att röra på sig – också i lagsporter – för andra än elitidrottare eller tävlingsinriktade skulle också vara i stadens intresse. I själva verket borde sådan verksamhet finnas också för barn och ungdomare. En litet mer ”avslappnad” form av grenen som man gillar, men inte vill satsa fem kvällar i veckan på. Det lämpar sig nämligen inte nödvändigtvis för alla.

Barn och unga kanske inte kan eller vill välja mellan en lagsport och en kulturell hobby, utan vill hålla på med båda två. Men i dagens läge är det åtminstone knepigt, om inte omöjligt, då man kommer upp i en viss ålder.

I Pargas finns goda yttre förutsättningar för den här typen av gräsrotsverksamhet. Varför inte ge det en chans – igen? Jag minns mer än väl ishockeyns ”farmiliiga”, där vi spelade en gång i veckan med en ledare på plats. Det var roligt också för en på den tiden hockeygalen kille som inte hade någon tidigare erfarenhet av grenen och inte precis sken på något delområde. Men det fanns desto mera iver och vilja.

Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*