Japp, det var en lång och varm sommar. Alltför länge var den dessutom för varm. Det sägs att man inte ska klaga på värmen, eftersom man sen igen på vintern klagar på kylan. På hösten regnar det för mycket och våren vill liksom aldrig komma. Sedan säger man ännu att finländare är trumpna och att vi inte klarar av small talk. Att klaga på vädret är något av en folktradition, något som ärvs ner i generation efter generation – och vist kan man med gott samvete kalla det för small talk.
Till och med jag har klagat på värmen. Jag, som hämtar yllesockorna och den långärmade tröjan så fort som temperaturen sjunker närmare tjugo grader. Men den här gången tänkte jag inte gnälla desto mer på vädret – utan något helt annat.
Att ta andra människor i beaktande, att visa hänsyn och att uppföra sig kunde gärna bli populärt igen. Eller hur?
Man borde antagligen ha studerat psykologi eller beteendevetenskap. Emellanåt kan jag bara inte förstå hur folk beter sig så dåligt eller rentav självdestruktivt, helt utan någon som helst logisk förklaring. Alkoholen är förhoppningsvis inte inblandad i precis allt i alla fall.
Varför anser bilisten som möter mig i kurvan att det är hens rättighet att använda min fil för att räta ut sin egen kurvtagning? Varför skulle bilen som kommer från höger ha rätt att gena in över min fil? Varför finns det alltid bara tre hjulspår på alla smala, krokiga vägar om vintern trots att de nog i själva verket har två filer – en i var riktning? Då man möter någon blir det alltid en duell om vem som ger rum. Vad händer den gången då det är två lika envisa bilister som möts?
Varför envisas cyklister med att de minsann har rätt att dyka ut på skyddsvägen med full fart bakom en häck? Visst väjer jag som bilist för dem, men jag kan varken se igenom häckar eller in i framtiden. En gång körde jag på Kyrkoesplanaden bakom en annan bil då en grupp på tre tjejer på cykel dök ut från en sidoväg (som dessutom hade triangel). Lyckligtvis hade vi bilister så pass låg fart att vi hann stanna. De två första cyklisterna tittade inte ens åt sidan, den sista saktade i alla fall in aningen men bestämde sig för att fortsätta i lag med kompisarna. Varför?
Varför lämnar en ung, frisk person sin bil på invalidplats vid matbutiken? Varför måste man klottra och skriva på husväggar, särskilt då man inte har några som helst konstnärliga anlag eller ens klarar av rättstavningens grunder? Är det sånt man sedan stolt förevisar åt sina kompisar som helt enkelt inte täcks säga nånting trots att de skäms ögonen ur sig?
För några veckor sedan såg jag en bil parkerad vid mataffärens vattenpost. Ägaren till bilen är i full gång med att tvätta sin bil?!! Med slangstumpen på en knapp meter? Självklart får den här bilisten lov att flera gånger vända på sin bil så att slangen ska räcka till för att tvätta också där bak. Kanske det blev en liten smutsrand kvar mitt på, det var en rätt stor stadsjeep, svart var den dessutom …
Kanske jag hade nämnt registernumret också om jag bara hade sett det. Men hallå, om det var en biltvättplats tror jag nog att slangen hade varit snäppet längre.
Att ta andra människor i beaktande, att visa hänsyn och att uppföra sig kunde gärna bli populärt igen. Eller hur?
Eija Holopainen
Närvårdare som gillar att jobba med händerna och nya utmaningar
