Facebook ’hjärta’ ’hjärta’

Hur många är vi som inte kan leva utan fejan? Miljoner. Nästan alla mina bekanta och vänner är där. ”Är där”, som om det vore en plats! Där behandlas liv och död, sorg och glädje, hat och kärlek, väderfenomen och världshändelser. Där får vi veta vad våra barn gör, om de nu inte har blockerat oss, och ifall de nu inte redan skippat FB och rör sig i andra kretsar, på Whatsapp, Twitter, Snapchat, Instagram eller vad de nu heter. Troligen är det bäst så, för ens egen sinnesfrid.

En fördel med att så många ”är där”, är att man kan hitta ”long lost friends”, vänner en nästan hade glömt. En kommer plötsligt ihåg någon gammal klasskompis och undrar vad hen sysslar med nuförtiden. I min åldersklass kanske en rent av undrar om personen ännu hänger med. Så då kan en skriva personens namn i sökfältet och – voilá! – upp dyker trettiofyra vid namnet, låt oss säja Birgitta.

Gemensamma vänner tre stycken! Bingo!

För efternamnet är högst sannolikt ett annat nu, än vad det var nittonhundrakalltomvåren. Nå, då är det bara att börja gå igenom alla Birgittor. Folk har i allmänhet en profilbild, ett foto av hen själv, eller något annat som liksom kännetecknar deras person. En hund, ett barnbarn, en ros.

Birgitta 1 är det inte, hon bor i Oklahoma och föder upp hästar. Nummer 2 har ingen profilbild, inte heller några andra uppgifter om sig själv. Trean är rikssvensk och för ung, fyran för gammal osv.

Nummer tjugofem kunde eventuellt vara en träff, så henne kollar en upp lite mera. Gemensamma vänner tre stycken! Bingo! Bor i Reso, två vuxna barn, liten terrieraktig hund, stuga i skärgården, kakrecept, trädgårdsfreak, läser Elena Ferrante, varit till Borgbacken med barnbarnet, frånskild, ny flamma, Santorinifoton … men bilderna av henne själv är omöjliga att få ut nånting av, en kvinna i silhuett mot grekisk solnedgång, en av tio andra på kräftskiva, en av sju andra damer på Viking Graces däck.

Ska en alltså chansa och skicka ett meddelande? Tänk om hon inte alls minns en? Eller om hon inte svarar? Om en skickar en vänförfrågan, och ifall det är en helt fel Birgitta, och den Birgittan inte godkänner den, får en ju aldrig veta, liksom. För inte skickar en ju flera sen, då är det kört, helt enkelt.

Kanske en då frågar sig: Är det faktiskt viktigt att ta reda på denna Birgitta? Vad betyder hon för mig? Vad betyder jag för henne? Vad betydde vi för varann då, under sjuttitalet? Varför är jag så nyfiken? Kanske Birgitta var värsta mobbaren?

Det finns också gånger då återseenden på FB blivit starten på en nyuppväckt vänskap efter ett liv fyllt av familj, barn, jobb, och som känns som att hitta tillbaka till sig själv, till den en varit någon gång. Det kanske är den en egentligen är, innerst inne. Tonåringen …

Sen finns det ju andra saker som gör att FB blir så viktig, påminnelser om födelsedagar, evenemang, då en behöver få en blomma identifierad, då man vill nå folk och framförallt då man vill berätta för omvärlden att det regnar/snöar/är hett/åskar. Ifall att alla andra är blinda eller sitter i en bunker. Viktigt är också att lägga in foton på solnedgångar.

Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*