Tänker på semestern och ambivalensen kring vissas möjlighet att resa och andras tvång att göra det. Och viljan att resa ansvarsfullt. Möjligheten att njuta av resan redan i planeringsskedet. Frustrationen i att boka på nätet och försöka förstå om hela familjen ryms i hotellrummet (en släktings baby fick sova i en byrålåda …)
Å andra sidan fascinationen över dem som väljer att inte planera, utan packar sin stora familj i bilen en morgon då nästan alla sovit gott. Oavsett hur, men åå, den friheten, att ta med bara det nödvändigaste och åka iväg!
Eller resa för att fly? Yttre omständigheter, eller inre. Merete Mazzarella skriver i essän ”Fötter är viktigare än rötter” i Hbl 5.8.2018 om resandet genom tiderna.
Vi gick vidare, och plötsligt kände jag en liten varm hand som tog tag i min.
Freud menade att resandets största njutning är flykten från familjen och pappan. Både Freud och Camus hävdar att rädsla och en viss hemlängtan hör till. Enligt Camus ligger vårt största utbyte av resan i just rädslan och längtan till det invanda.
På scoutläger är det vanligt att någon längtar hem. Det har jag ofta gjort själv också. Men ändå fortsätter jag vara med. Varför?
Efter årets läger kom jag på åtminstone en förklaring. Som ledare på ett scoutläger är min roll att hela tiden föregå med gott exempel. Att ta ansvar och bry mig om andra. Att krypa ut ur min egen sovsäck mitt i natten för att rädda andras saker som ligger ute och blir våta när det börjar regna. Det känns helt enkelt bra att försöka göra världen lite bättre för ens några människor, och hoppas på att de i sin tur bryr sig om någon annan.
Och fast jag börjar vara en av de där konstiga gamylerna som deltog i lägren också när jag var ung … får jag fortfarande varje gång i gåva att själv övervinna utmaningar och åka hem med nya erfarenheter.
Den här gången blev ett minne den lilla vargungen, som jag aldrig träffat förr, men som var med i patrullen jag handledde under en spårning. I början ville hen inte gå, längtade bara hem. Inte i morgon som planerat, utan nu. Jag bad hen berätta om det som finns där hemma, som hen längtar efter.
Vi funderade också på vad mamma och pappa tänker just nu? Vi kom fram till att de hoppas att hen ska trivas på lägret och längtar efter morgondagen då de ska komma på besök. Vi gick vidare, och plötsligt kände jag en liten varm hand som tog tag i min.
En vargunge hade hittat sin inre tapperhet och patrullen kunde fortsätta spårningen som en gladare enhet – tills kompisen fick blåbärsplockardille och utgjorde vår nästa gemensamma utmaning …
Tove Hagström
Lärare, psykodramatiker och egenföretagare
