Avslut

Jag kommer hem efter en kort men intensiv arbetsresa.

Jag öppnar kylskåpet och ser en plastburk innehållande resterna från gårdagens brakmiddag. En kompis ringer och undrar om jag är tillbaks hemma i Finland och med telefonen i ena handen navigerar jag försiktigt in kycklingen, sparrisen och riset in i mikron. Jag trycker 4 gånger på startknappen, 2 minuter torde räcka.

Efter 1 minut och 50 sekunder av kallprat och rastlöst stegande runt i lägenheten börjar jag röra mig mot mikron igen, samtidigt börjar min kompis avsluta det korta telefonsamtalet. 3 sekunder kvar. Jag halvspringer mot mikron. 2 sekunder kvar. Min kompis säger hejdå. 1 sekund kvar. I en rörelse som tagen ur en dålig Bollywoodversion av “Karate Kid” lyckas jag snabbt trycka på den röda knappen för att avsluta samtalet samtidigt som jag öppnar luckan på mikron. En rörelse som nästan kostade mig en telefon, en tallrik, en ljummen middag och min stortå.

Där står jag nu vid diskbänken, stolt över min bravur, då jag plötsligt börjar ifrågasätta min handling.

Varför är jag så livrädd för pipet i slutet på ett telefonsamtal eller mikrons distinkta signal att min mat är klar? Varför hatar jag dem så mycket?

Jag tror inte på avslut, inte för en sekund, jag vägrar tro att något någonsin är över.

Din historia dikteras inte av någon annan… eller pipet av en mikro. I slutändan är den det enda du någonsin kan kontrollera. Oavsett vad kommer dina handlingar alltid visa på det. På gott och ont.

Jag vägrar lämna någonting bakom mig utan att ta lärdom av det och för mig har livet alltid handlat om att skapa nått som är större än mig själv, nått som överlever mig. Det finns inget jag gillar mer än att, med min begränsade kunskap, skapa något tillsammans med en partner som är betydligt mycket större än någon av oss. Oavsett situation eller kontext.

Ja visst, mobbningen i mitt lågstadium tog slut, men den lärde mig något om envishet och vilja och den lärde mig förstå andra i samma situation. Annars hade lidandet varit meningslöst.

Ja visst, projektet jag arbetar med har ett slutdatum men förhoppningsvis har det lämnat ett avtryck som präglat någon för alltid. Om inte har dessa två år varit för inget.

Ja visst, ett förhållande eller en sommarromans kan ta slut men det har lärt mig något jag kommer bära med mig länge. Om inte var alla månader, alla år, förgäves.

Dessa är kunskaper, misstag och erfarenheter ingen någonsin kan ta ifrån mig. Intryck jag kan utnyttja för att lära mig något nytt och bli bättre. Möjligheter jag fått för att hjälpa andra.

Vad är alternativet?

Orson Welles skriver:
“If you want a happy ending, that depends, of course, on where you stop your story.”

Oliwer Bäcklund
Entreprenör

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*